Glamourest

“Jag vill bara hinna vara med dig innan du växer upp och försvinner.” Orden kom mot mig som ett slag i magen. Jag svalde tårarna som vällde upp i halsen. Mamma satt och skruvade sig framför ratten på bilen.

"Du är det bästa som någonsin hänt mig."  Jag kände skammen skölja över mig som en fors. Vilken hemsk dotter jag är. Jag visste att vår familj hade haft det svårt på sistonne. Men jag insåg aldrig hur stor skada det var som jag gjorde. Bilen skumpade fram på den lilla landsvägen som ledde till stallet. När mamma hade stannat bilen klev jag ur och sträckte mig. Den så välbekanta häst doften var underbar. Men den hade inte samma lugna inverkan som den vanligtvis brukade ha för mig. Jag kunde fortfarande känna att jag skakade.

"Kommer det bli bra?"

"Ja" svarade jag och försökte låta säker. Mamma tvekade men körde sedan iväg in i mörkret. Jag stod själv ute på parkeringen. Det var kallt, säkert minus grader. När jag började få ont i fötterna av kyla så började jag gå mot stall dörren. Två fnissande tjejer ramlade ut genom dörren och gick förbi mig med en blick. Jag svalde och klev in i det varma stallet.

Jag hade svårt att koncentrera mig när jag ryktade hästen och när jag skulle sadla tappade jag sadeln bakom hästen så den hoppade till rejält. Hela tiden kämpade jag mot gråten och tankarna virvlade omkring i huvudet. När jag klivit in i ridhuset lade jag förskräckt märke till bommarna i mitten av ridhuset. Hoppning. Jag rös till.

När vi var klara med uppvärmningen och ridläraren sa att vi kunde börja rida in på hindret försökte jag rida bakom henne så hon inte såg att jag inte hoppade. Jag trodde nästan jag skulle slippa undan när hon plötsligt fångade min blick.

"Jag vill se dig hoppa också Nathalie." Jag svalde. Försiktigt red jag in på hindret.

Jag gjorde allting fel. Lutade mig framåt, tittade neråt och jag spände mig. Allt gick så snabbt. Jag kom mot hindrett. Hästen vägrade. Jag öppnade ögonen och befann mig på marken med en dunkande smärta i bakhuvudet.

"Hur är det? Mår du bra? Kan du se mig?" Jag orkade inte svara på ridlärarens frågor. Jag låg bara och blundade och väntade på att mörkret skulle omsluta mig. Jag blev plötsligt väldigt medveten om att jag fortfarande levde. Jag gjorde ett försök att sätta mig upp men något höll fast mig. Jag stönade.

När jag satt i bilen bredvid mamma var jag noggrann med att inte visa några teckna på att jag hade ont. Jag planerade att inte berätta det för henne. Hon var redan orolig nog över mig som det var.

När jag hade kommit hem hade jag klivit direkt in i duschen. Jag vet inte hur länge jag hade suttit där nu. Jag visste bara att jag hade suttit där länge nog för att göra mina föräldrar oroliga. Varmvattnet hade försvunnit för länge sedan och jag skakade tänder. Utanför badrummet grälade mina föräldrar högljutt.

"Hon kan ju ha svimmat! Och du oroar dig för en badrums dörr?" skrek mamma.

"Klart hon inte har svimmat älskling lugna ner dig..." jag orkade inte lyssna längre. Jag hade oroat dem tillräckligt. Jag klev upp från duschen klädde på mig och torkade snabbt håret i handduken innan jag låste upp badrumsdörren och möttes av två rädda blickar. Jag orkade inte bry mig. Jag traskade upp för trappen innan dom skulle hinna säga något.

"Vafan tror du att du håller på med?" det hördes på pappas röst att han var chockad och arg. Jag skyndade in i mitt rum och krälade ner under täcket och hoppades att morgondagen skulle bli bättre.

Skolan var ett helvete den dagen. Jag var otroligt tacksam när vår klass föreståndare hade låtit oss gå tio minuter tidigare. Då hade jag ruschat hem så fort jag kunde. Så fort jag klivit in i våran lägenhet kunde jag nästa känna spänningen. Jag stod tyst och lyssnade om någon var hemma. Ingenting. Det var så tyst som det kunde bli. Jag drog av mig skorna och slängde skolväskan på golvet och marscherade in i köket. Jag blev så rädd att jag höll på att få hjärtattack när jag såg pappa sitta vid köksbordet.

“Gud vad du skrä...” jag stannade mitt i meningen när jag mötte hans blick. Hans ögon såg döda och sorgsna ut. Dom hade mörka ringar under dem och han såg likblek ut.

“Har nått hänt?” frågade jag försiktigt och såg telefonen ligga bredvid hans hand som vilade på bordet. Det såg ut som om han skulle börja gråta. Till och med en blind skulle kunna uppfatta sorgen hos honom.

“Jag måste berätta en sak.” sa han och tittade mig djupt i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag satte mig mittemot mot honom och han tog tag i min hand och la den i sina.

“Åh Nattalie, jag vet inte hur jag ska börja.” han pratade lågt med en hes röst som om han gråtit i timmar. “Det har skett en olycka.” Jag stelnade till och stirrade på honom.

“Pa-pappa, vad har hänt?” Jag försökte låta lugn men misslyckades.

“Nathalie.” sa pappa “Din mor var med om en bilolycka.” Plötsligt frös jag till is. En ilning gick igenom varje ådra i min kropp och kylde ner den så att jag inte kunde röra mig. Jag stirrade ner på hans hand.

“Kommer hon klara sig?” viskade jag och kände skräcken krypa in på mig. Pappas mörka ögon fylldes med tårar. Hans underläpp skakade. Det såg ut som om han försökte trycka fram orden men hans mun inte ville lyda. Det räckte som svar. Jag förstod. Min mamma hade dött.

Hela världen omkring mig försvann. Plötsligt var jag helt vilse. Jag hade ingen aning om vart jag var. Vad klockan var. Mitt bröst värkte så att det kändes som om det skulle sprängas och jag kunde inte ens blinka. Plötsligt reste jag mig. Jag rusade ut ur köket och uppför trappen till mitt rum och slängde mig på sängen.

“Nej, nej, nej!” snörvlade jag och blötte ner min kudde med tårar. “Det kan inte vara sant.”

Jag såg framför mig hur mammas svarta volvo körde fram i fullfart. Jag såg framför mig hur den slirade av vägen ner i det mörka diket och omslöts av gräs och löv som höll fast henne. Jag såg hennes vackra ansikte framför mig och hennes kastanje bruna hår som fladrade i vinden.

Hon kunde inte vara borta. Hon fick inte dö.

Jag vill bara hinna vara med dig innan du växer upp och försvinner. Orden gjorde ont i mitt bröst.

Jag hade svikit henne. Jag förtjänade inte att överleva. Det skulle ha varit jag som satt i bilen när den krockade. Inte hon. Vad hade hon gjort för att förtjäna det här?

Jag reste mig upp och sprang ner för trappen ner till hallen och drog på mig de första bästa skorna jag kunde hitta. Sedan rusade jag ut. Ut i mörkrett. Jag sprang och sprang och brydde mig inte vart jag skulle hamna. Jag ville bara bort. Jag kände inte kylan. Jag hörde inte mina steg på marken. Jag kände ingenting förutom smärtan i bröstet. Mina fötter sprang av sig själv. När dom äntligen stannade insåg jag att jag stod på den lilla bryggan som jag och mamma brukade titta på solnedgången från på somrarna. Jag fick en stor klump i halsen och tårarna föll ner för mina tårar.

“Förlåt mamma” viskade jag. Sedan hoppade jag. Jag kände aldrig när jag träffade vattnet. Jag kände bara att det blev kallare omkring mig. Mörkrett höll om mig. Jag sjönk längre och längre ner. Äntligen, tänkte jag, äntligen skulle jag slippa leva. Nu var det slut.

Minnesbilder började fladdra framför mina ögon. Jag såg Min mamma och pappa stå på en klippa och hålla om varandra. Jag såg när jag och mamma stod på bryggan och tittade på solnedgången. Men bilderna började bli suddiga och försvinna. Nu, nu snuddade jag vid döden. Snart var det över. Det blev mörkare och mörkare. Jag kände nånting från mörkrett som tog tag i min axel och drog upp mig. Men det var försent.

Ett vitt bländade ljus dök upp plötsligt. Jag såg suddigt men försökte blinka bort det.

“Hur är det?” hördes en röst. Jag rynkade näsan. Vart var jag? Är det här himmelen? Någon satt in något kallt och hårt i min mun. Jag spottade ut den. Mina ögon började urskilja en grönt klädd dam som tittade oroligt ner på mig. Jag lade märke till ett lågt pipande ljud. Nej nu förstod jag, det här var inte himmelen. Jag lyfte upp handen och kände några tuber vid min näsa. Jag stönade högt och blundade.

“Gumman, hur är det? Mår du bra?” Jag hoppade till.

“Pappa?” sa jag och öppnade ögonen. Pappa stod intill mig med en bekymrad min i ansiktet.

“Åh, gumman du lever!” sa han och kramade om mig hårt. Då blev jag plötsligt påmind om vad som hänt.

“Lever...” sa jag osäkert. “Nej, nej, det kan inte vara sant.” Pappa fortsatte hålla om mig.

“Jo det är sant! Du lever min älskling du lever!” Jag skakade sakta på huvudet och kände ilskan välla fram så jag började skaka. En blixt for igenom mitt hjärta så att det började värka och tårarna vällde fram ur ögonen.

“Du skakar” sa pappa och släppte mig. Jag satte mig upp våldsamt och slet bort tuberna från  min näsa.

“Varför räddade ni mig?” skrek jag så att jag fick ont i halsen.

“Lugna ner dig” försökte doktorn, “allt kommer att bli bra.” Jag kände mitt hjärta dunka fortare än någonsin.

“Nej det kommer inte ordna sig.” skrek jag och hoppade ner från sängen. “Det kommer aldrig ordna sig. Ni kan inte ta tillbaks min mamma!” Hela min kropp skakade. Jag ville bara försvinna.

Pappa började gå fram till mig men jag röt åt båda att lämna mig ifred.

“Men gumman” försökte pappa men jag skrek bara åt honom att försvinna ur mitt sikte. Jag klarade inte mer. När båda hade lämnat rummet satte jag mig ner på sängen med ansiktet i händerna och grät. Jag grät länge, säkert flera minuter. Jag var inte värd att leva. Jag förtjänade att dö.

Du är det bästa som någonsin hänt mig.

Mammas röst ekade om och om igen i mitt huvud. Jag ställde mig upp rätt på golvet och gick fram till fönstret. I några minuter stod jag bara och tittade på alla bilar som åkte förbi på motorvägen nedanför.

Ingen skulle sakna mig. Med darrande händer öppnade jag fönstret och ställde mig på fönster karmen.

“Jag älskar dig mamma” sa jag högt.

Ett. Två. Tre...

Jag svävade genom luften som en fågel. Det kändes så härligt. Den kalla luften kylde min brännheta hud. Jag kände hur jag blev lätt som en fågel. Allt som tyngt ner mig försvann.

För nu. Nu var det över. På riktigt.